Inledningsrader till en dikt av Emily Dickinson, den amerikanske poeten som, trots att hon levde ett isolerat liv blev en ingångsdörr till modernismen. – Hon är framför allt känd för sina inledningsrader. Jag kan läsa hennes dikter om och om igen. Hon måste vara med i den grupp av kvinnliga författare som jag möter på hinsidan..
Apropå ”tell it slant” har jag de senaste året varit invecklad i flera diskussioner om hur man kan tilllåta sig att skriva fiktion om levande personer. Jag har en liten favoritbok, som ligger vid sidan av Emily Dickinsons dikter, den heter Meditations for writers. Där står det en del under rubriken Is it true that writers are pillagers of privacy? Utnyttjar författare människors privatliv? Där står det också att ”tungan hittar den värkande tanden” Det som du skriver kan besvära andra. Om det publiceras kan de känna sig djupt bedragna. Vilken lojalitet kommer först: din egen lojalitet till saninngen i det du skriver eller till andra personer som kan protestera mot det? Ingen kan svara på den här frågan åt dig. Ingen kan tänka ut ditt svar. Är du någon som utnyttjar andras privatliv? Antagligen. Finns det något annat sätt att skriva?” (Susan Shaugnessy Meditations for writers)
Jag hittade på nätet en roman om Emily DIckinson, som heter ”The secrete Life of Emily Dickonson. A novel / Jerome Charyn. Där skriver författaren inledningsvis ” – ” I have followed the line of Emily’s life whereever I could, but I have also taken liberties within that line” Och han har tagit sig friheter, minsann. Han har lagt in ett sinnessjukhus som inte finns, han har knyckt en elosvåda och stoppat in där det passar och han har också uppfunnit en ung älskare åt henne. –
Jag har gjort likadant i min bok om Helga Ancher. Men kanske just det är sant? Konstigare saker har hänt. Är det här ett foto av mig, Helga eller Dickinson eller någon helt annan?
kerstinsveas tankar om skrivandet 