Jag får vara som ett barn …

Det är så roligt! Jag har anmält mig till en distanskurs, som har den djärva målsättningen att man skall skriva färdig sin roman!! Det känns som att steppa rakt ut över klippkanten. Jag känner mig faktiskt som the Fool i Tarot, han/hon som jag skrev om nyligen. En liten trashank, som med barnets oskuld eller slarvighet inte ser var han eller hon sätter fötterna. En  hund hoppar bakom henne och nafsar henne i kläderna för att försöka varna.

Tänk, det är ju en arketyp! Jag minns en annons, där en hund har tagit tag i en liten flickas underbyxor och dragit ned dem, så att hennes vita bak tittar fram. (En bak som tittar?!) Men vad var den bilden egentligen reklam för – det minns jag inte. Solkräm, nej? Men visst var den en bild av the Fool?

Den här kursen, nej inte kurs – coaching - leds av Ann Ljungberg, författarcoach. www.ordenrunt.se   Det blir spännande att få pröva på ett riktigt virtuellt klassrum.

Men hur skall det gå?  ”Wise men say, only fools rush in … ”

Måste man vara dyster för att kunna skriva?

Hjälper det en som författare om man är en svartsynt dyster inåtvänd (nedåtvänd?) person? Finns det muntra författare? Många humorister är ju rätt allvarliga privat. Men en glad författare – finns det? De flesta jag känner har den Svarta Hunden i hasorna allt som oftast. Den gläfser och biter sig fast i byxbenet. Som den lille vovven på Tarotkortet Fool. Men där verkar den dåraktiga personen ha drabbats av euforisk mani. Det är kanske det djuret som SvartaHunden föjer efter? Eller jagas av?

Om Fylgja, trösten i natten

 

Det är viktigt att man känner sig nöjd och avspänd på sin skrivplats. Det skall finnas någonting skönt att se ute och något stimulerande att se inne. Natur och kultur. Skrivandet skall vara som en avkoppling, en meditation. En stund tillsammans med sig själv, med sina minnen, sina tankar. Skrivandet skall också vara lekfullt, något som man gör för att man blir glad av det. Min blogg heter också Skriv dig glad.

Det kan vara roligt att fotografera sin skrivplats, för att se att platsen faktiskt är en magisk plats, även om den till största delen består av en salig röra stort och smått, eller enbart av en strikt skrivbordsyta. Men jag känner mig säker på att det ändå finns någon liten varelse, som smyger stilla utmed bordskanten.

Islänningarna kallar den för Fylgia. en individs alter ego, skyddsande eller genius. Fylgjan leder sin skyddsling på glädjestigar, genom fält som är honungsskeppens (dvs blommornas) hemstad. Här kan den som vill lära om hemliga ting samtala med förfäder och urfäder och få sin släkts, forntidens alla märkliga öden berättade av dem, som upplevt det de berättar.

Fylgjan är ett andeväsen, som ger skydd åt individer och ätter; vår goda genius.[1]

Gustav Fröding skrev så här till sin Fylgja:…

du min skönhetslängtan,
som mot dagens sorger
är min skyddande tröst i nattens syn

---

[1] Ni kan läsa om Fylgja på Wikipedia.

Nyfallen, frasande snö…

 

Vädret är som på ett högfjällshotell, det får mig att varje morgon att titta ut genom fönstret och tänka: – Ännu en dag i backen eller i spåret!

Men ack, så är det ju inte, precis som min bostad heller inte är något högstämt hotell. Mina skidåkardagar ligger bakom mig; jag är numera bäst på att slå rovor i backen.

Men den friska, nyspårade, härliga känslan kan vi behålla. Den kan översättas till: Ännu en dag vid min pc, eller Ännu en dag till att skriva.

Jag tar fram en liten dikt som jag själv skrev för ett par år sedan. Den var ett minne från avlägsna tider, då alla skidor var perfekt vallade, och alla termosar perfekt chokladpåfyllda.

Med den vill jag sprida litet nyfallen,  frasande frisk inspiration (och jag lyssnar inte på anmärkningar om adjektivsjuka!)

kerstin svea

Vintergläntor

Det fanns vintergläntor

på den tiden när jag åkte skidor

genom skogarna vid Stora Le

när granarna bugade under snön.

 

Sådana gläntor var lämpliga

för att ta upp termosen och dricka choklad.

Det var mycket som var lämpligt i en vinterglänta:

att äta apelsin

eller~smörgåsar med leverpastej och~våt skrumpen~gurka

att slänga sig i snön och få snö i munnen,

och att skratta åt pappas skidkeps.~

Den var alldeles särskilt ful, jag har aldrig sett en sådan ful keps, varken förr eller senare.

Jag minns den precis.

Och då minns jag också pappa precis.

Han står där med de långa klumpiga stavarna i ena handen

och lättar på kepsen med den andra.

Det~blev alltid~en röd rand i pannan efter den.

 

Så var det om vintrarna.

I vintergläntorna

på skidor i skogarna

vid Stora Le.

Skönt och armt

Det är så vackert utanför fönstret just nu. Det är som om man befinner sig precis på övergången mellan här och den andra sidan. Var den sidan är, vet jag inte. Men allting står och dallrar, brister nästan. Himlen är som bladguldet på ikonerna, precis nere vid horisonten, ovanför är den indigoblå. Husen är silhuetter med små ljusglimtar i fönstren. – Det är så svårt att beskriva skönhet! Man ramlar ned i banalitetens fälla. Varför finns inte de orden? Det onda och fula kan vi ju beskriva. Inte sant? Jag läste idag i GP om julens tomtekonstverk av en känd konstnär. Den var ful. Den skulle helt säkert vara ful. Vem målar en vacker ängel som man kan tro på? Jo, jag tror att Ernst Josephsson gjort det, men först när han var ”galen”. Gåslisa heter bilden, tror jag. Centralperspektivet, som var renässansens stora upptäckt, gjorde änglabilder omöjliga. På ikonerna flyger änglar omkring utan möda, med två, fyra eller sex vingar, men på senare bilder flyger de inte. Det ser ut som om man försöker visa ett klumpigt fysikaliskt experiment. Hur kan vingar bära en så massatyngd kropp? Är vingarna en utväxt från skulderbladen?  Eller sitter de på axlarna. Likt humlan kan de inte flyga. Och ändå flyger de. Som tur är.

På bilden ovanför lyser fullmånen. Och här here finns den Heliga Tystnaden. Länken kan bli en överraskning.

http://www.youtube.com/watch?v=W9yQ9JoG9Xk

Vill du gå med mig i snön? Vad är snö?

snöflingor

svävande lätta
florstunna

en liten ängel
syr dem i tunnaste batist

släpper dem sen
för att
det är så roligt
att se dem
falla

aftonfåglar

bergen simmar
som blanka sälar
i viken

himlen har spänt ut
en violett duk
för fåglarna
att studsa mot

Vill du gå med mig i snön?  ….    Vad är snö?

Tiden, ikonen, skattkammaren

Tiden går fort fram och fort tillbaka 

Vi lever flera liv samtidigt. Vi är samtidigt i vår barndom eller ungdom och i vår framtid, nära eller mera avlägset. Hur stor är den punkt som är nuet?

Det är mycket som talar för att tiden är cirkulär inte linjär. Men hur mycket lever vi just i detta enda ögonblick? Det är den här eviga frågan om att leva i nuet. Kanske man skulle föra en loggbok över den tid som man lever i ögonblicket? Eller kanske det är som jag skrev först? Att vi kan vistas i olika tider samtidigt? Det borde ju gå, eftersom det som binder oss samman är vår egen identitet, vår själ om man så vill, som aldrig åldras.– Detta blev en klassisk filosofisk reflexion: många frågor och knappt ett enda svar!

 Jag har en utställning just nu, där jag visar mina ikoner. Jag håller på med ikonmålning så ofta jag hinner. Det är skönt för själen att få sluta sig om något som kan uppta ens totala uppmärksamhet. Ikonerna har ett annat perspektiv än det som kom med renässansen och som vi betraktar som det enda riktiga: centralperspektivet. Med ikonernas perspektiv ville man visa att allting fanns på samma gång; att  t ex Maria föddes, levde och dog på samma ikon. Jag tycker det låter trösterikt, men det är mycket möjligt att andra tycker det låter enbart krångligt.

Jag sitter här och filosoferar för mig själv, medan jag väntar på att en stukad fotled skall friskna till igen.

Tänk att skrivandet är ett sådant underbart sätt att stänga ute stress och bekymmer, en möjlighet att göra en djupdykning in i det kreativa inres skattkammare. Att dra fram gamla grejor, en del kanske med glitter och guld på, andra dammiga, slitna och trista. Men kanske båda är lika viktiga? Den svarta hundens kvarglömda lumpor bör kanske vädras?

kerstin svea

Ny måndag med fullmåne

Snart är det jul, som vissa personer brukar  säga till mig i september, för att jag då blir riktigt uppskärrad. Ingen idé att bli uppskärrad längre. Det är bara att dra på sig en tomteluva och vara glad.

 Jag sitter här och tänker över dagens väder, som är ett typiskt ingenting-väder. Inte kallt, inte varmt, inte blåsigt, inte regnigt, inte soligt. Ingenting. Man borde kanske skriva en dikt en dag som denna. En ingentingdikt. 

Men det gör jag inte – i stället skriver jag brev :

 Jag läste i helgen romanen ”Tiro” av den Stewe Claeson. Det är bäste vännen till Marcus Tullius Cicero, Marcus Tullius Tiro, som för pennan i boken.  Jag är fascinerad av romarriket, och den här boken var en fin liten bok, som till stor del handlade om hur det är att vara gammal, rejält gammal. Tiro är hundra år.

Jag hittade ett citat där, som så väl illustrerar vad jag vill säga om det fria kreativa skrivandet. 

Stewe Claeson låter Tiro fundera: 

Var det i själva verket omöjligt att först tänka ut hur det förhöll sig – med det ena eller det andra – för att först därefter formulera det i skrift? Var det bara när man satte sig att skriva, utan klar riktning, utan att säkert veta hur den påbörjade meningen lämpligast skulle avslutas, som man verkligen lyckades komma åt det som med ett så vackert och efterhängset ord kallades sanning? 

Lycka till med pennan eller tangentbordet!

… om Herakleitos, utdrag ur en novell

Jag slår mig ned en stund på en bänk sten nära vattnet, lyssnar till de stillsamma, saktfärdiga vågorna som slickar sanden. Dimman lyfter i kaprioler mot himlen, än döljande månens ansikte, än blottande dess nakenhet. Det känns kyligt i luften.

Jag ser en man sitta på en liten klippknalle i min närhet. Jag ser att han inte tillhör promenadörerna; han är en av De andra – jag höll nästan på att skriva oss. Han sitter och öser vatten över sina tår, han lyfter fötterna lekfullt ur vattnet och låter dem åter falla ned med ett plask. Vad är det han säger? Jag hör fragment, små yttranden.

– Ursäkta, säger jag, kan ni inte tala litet högre?

Han vänder sig om och ser på mig och mumlar sina brottstycken en aning högre, men inte tillräckligt för att jag skall kunna höra. Han har gjort upp en liten eld vid strandkanten. Jag ser med tillfredsställelse att han inte tänt elden på en klippa. Mannen vet någonting om naturen, så mycket är klart. Nu hör jag ett ord, som återkommer. Mindfullness. Sannerligen, skulle jag vilja säga, det allra senaste av alla självtillräckliga kommersiella ord.

– Har du kurser, säger jag trött.

Nu blir han irriterad. Blixtar klyver hans ögons mörka yta och gör mig bländad.

– Början är slutet, säger han, vägen fram är vägen tillbaka. En lärd talar många språk.

Han talar om elden, också något om krig, men jag kan inte höra riktig, dessutom är jag pacifist. Jag känner mig i alla fall stukad. Han är trots allt ingen framgångsguru. Han sänker ned sina knöliga korta tår, som liknar små potatisar i vattnet.

– Varje gång jag badar mina fötter, är vattnet nytt, säger han med vänligare röst. Du kan inte bada två gånger i samma vatten.

– Inte ens om det är en liten badbalja, frågar jag och minns min barndoms zinkbaljor.

Han ruskar på huvudet och suckar lätt. Jag inser att jag fallit offer för banala tankar. Jag försöker urskulda mig inför mannen. Det är någonting attraktivt med en gammal vis man.

– Men mindfullness då, kan jag inte låta bli att upprepa för att få den frågan ur världen.

Hans svar kommer svävande över vattnet:

- Nightwalker, magus, and their entourage…

Han talar engelska igen. Hans språk är universellt Jag översätter det inte, kanske kan det vara intressant för någon av Dylans proselyter.

– Tystnad, helande, säger jag och försöker anpassa min vokabulär till den vise, som jag nu känt igen som Herakleitos.

– Eller också inte, svarar han.

Som han så ofta säger. Lukten av brinnande ved följer med mig en stund och förenar sig med dimman.

Kanske en början

Det är roligt att skriva början på en text … Ansvarslöst och fint. Pröva det gärna! Sedan kanske det kan ligga till sig och gro eller jäsa eller något annat.:

 Scenen är en rund park eller kanske en trädgård utanför en stor byggnad i rött tegel. Där är gräsmattor och små grusstigar. I mitten av den lilla parken står det en jättestor kastanj. Det är varmt och soligt. Byggnaden är det kommunala sjukhuset i den stora staden, och inne i trädgården vistas patienter och besökande. Man ser genast vilka som är patienter på att deras vita ansikten, medan besökarna ser solbrända ut. Patienterna sitter i rullstolar eller går med kryckor. De är klädda i vita korta rockar.

Jag – eller hon – sitter under kastanjen, i skuggan. Hon kommer dit varje dag för att besöka sin vän, men idag skjuter hon upp besöket litet och kopplar av i skuggan.

I närheten finns det ett par äldre människor. Kvinnan sitter i en rullstol och hennes man sitter bredvid på en trädgårdsstol. Mannen söker kontakt med vad som nog är hans hustru. Kvinnan tittar hela tiden rakt fram med uttryckslöst ansikte. Hon svarar inte på mannens tal, hon ler inte, reagerar inte. Ibland slår hon efter honom med handen, ganska hårt. Hon är rätt aggressiv trots sitt orörliga ansikte. Mannen räcker fram en liten chokladask till henne. Då slår hon efter den, så att alla chokladbitarna ramlar ut över grusgången. Mannen plockar tålmodigt upp dem en efter en och fortsätter att tala milt till henne.

Hon som sitter under trädet tänker att den där kvinnan måste vara mycket arg.

Om skrivandets nåd och onåd

Att få skriva kan vara som en nåd, det kan kännas som att gå in i ett välkänt landskap, för mig havets olika ansikten, men ibland är det inte nådigt att skriva. Man möter inte alls de välkända stigarna – de runt Slingan, där så många olika märkliga skapelser kan visa sig, helt av sig själva – utan i stället är det ett stenigt landskap, där man snubblar och slår sig blå. Där är mörkt, där är det onåd.  Men problemet är ju, att man inte vet i förväg vad som händer när man börjar slå på tangenterna eller krafsa med pennan.

Oftast börjar jag skriva när jag just är på väg att stänga min dator, just när jag nästan tryckt på avsluta, så slår mig en tanke på ett olägligt sätt. Skall jag försöka stå emot? Finns det någon läglig tid att skriva? Skall man sätta sig kl 09.00? Skall vädret vara milt? FInns det för sena timmar? Jag har inga svar på detta, men jag tycker att frågorna är användbara. Som utgångspunkter, som utkikspunkter. Nåd eller onåd? Du kan bara försöka, igen och igen.

‘Uppkopplad och avkopplad i Älvdalen’

 

Är boken värd en mässa?

Kanske snarare – är boken värd att trötta ut sig totalt för? Att stappla omkring på trötta fötter, ständigt törstig och med en växande huvudvärk bakom vänster öga? Ja. Ja, det är den. Bokmässan har kvar sin magi för mig, men jag ser att jag gärna letar efter de udda montrarna, de små undanskymda, de antikvariska. Och så förstås montern med Adventskalendrar! Min favoritmonter! Ack ja – vad är Jan Guillou bredvid en kalender med glitter på?

Den här gången hade jag glädjen att få se en bok stå där och lysa så grann (är jag fortfarande inne på adventskalendrar? ”granen står så grön och grann i stugan”??), i varje fall en bok som jag medverkat i. En fin liten antologi, med ett helt förtjusande ytterskal. ”Trolla dig synlig” från förlaget Bläckfisken. Jag har varit med och fött fram boken under stundom med våldsamma värkar i att välja och vraka. Och så har jag bidragit med två dikter och en av mina konstiga noveller, som slutar med en krock med Aristoteles. Hur då, kan man fråga sig, och om man frågar sig detta, så bör man vända sig till Bläckfiskens fina förlag och köpa sig en trollerikopia.

www.bokforlagetblackfisken.se

Att dra i tåtar…

Alla lösa trådar som ligger överallt, belamrar mitt hus, ligger innanför tröskeln så att jag antingen snubblar eller faller omkull när jag skall gå över min tröskel. Detta sammensurium som min hjärna har skapat, övergett, väntar på att kasta sig över mig. Som en  hämnd för min bristande uthållighet.

Men det handlar inte bara om skrivblockeringar. Det handlar också om arbete. Att skriva en bok är ett stort arbete. Ett enormt arbete! Skall jag investera dessa enorma krafter på ett verk som kanske aldirg blir utgivet? Det är för de unga och idealistiska. Men inte kan jag väl skylla på det? Har jag glömt bort skrivlustan? Men så kommer tankarna på det likaledes enorma arbete som det innebär att släpa runt på den färdiga kolossen, det arbete som rymmer så mycket av mig själv. Orkar jag? En gång till? Kanske göra en e-bok i stället? Kanske print-on-demand? Men jag är obotligt förälskad i pappersböcker. Jag VILL ge ut en bok till. Ja men, då vet jag så mycket. Jag får alltså börja i en trådända och nysta och nysta och se var den slutar. Om den inte gått av på mitten. Eller är uppäten av mott och mal?

Jag skall börja och dra i en av trådarna, detta lovar jag mig idag, när jag sett överflödet av böcker på bokmässan. Jag skall bara bada färdigt först, och så ta mig en gång till fram till De Talande Bergens Dal, innan hösten kommer.

Min ljusgröna förälskelse

 1 marskatt

På bokmässan förälskade jag mig i en liten grön filofax i miniformat. Jag köpte den, efter att jag hade funderat på om jag verkligen behövde den, och jag glad därifrån. Jag blev mindre glad när jag kom hem och den lilla ljusgröna saknades. Jag bådade upp flera vänner att agera budbärare och gå till Filofaxmontern för att undersöka vad som hänt med min förälskelse. Tyvärr, den var borta. Men jag fick lära mig mycket om människors godhet och tjänstvillighet. Mina vänner som letade sig fram till montern, och sedan en mycket vänlig kvinna som erbjöd mig en mandarinfärgad i stället. Sedan hörde dessutom stora Filofaxchefen av sig och erbjöd sig att leta i lagren.

Det är viktigt vad för redskap vi har när vi arbetar. Att verkligen älska sin kalender, därför att den är vacker – eller rolig eller något annat. Att ha bilder vid datorn som inspirerar med sin kärlek, skönhet, humor eller något annat. Jag har på väggen bredvid min arbetsplats ett gammalt oljetryck av en målning av staden Venedig. Jag tror att det är efter en bild av de större venetianska mästarna. Men bilden innehåller drömmar, längtan, flykt, minnen, aspirationer… Den tycker jag om att titta på. Jag har också ett gäng sköldpaddor på bordet, som ständigt påminner mig om att jag inte lyckats publicera mitt huvudverk Sköldpaddskantaten. Jag får inte ge upp om den. Den är bättre än boken om Skagenmålarna. Förresten ser jag stora likheter mellan dessa två. Båda handlar om en grupp individer som också skulle kunna utgöra en enda person, en kollektiv person. Jag är fascinerad av att skriva om grupper av människor (eller sköldpaddor), kanske som en ersättning för den stora familj jag alltid saknat. Som i Fanny och Alexander eller som i – Gudfadern. Vad livet gör med en grupp människor som utsätts för svårigheter, det är vad det handlar om. Och det är vad så mycket trivialia också handlar om, t ex filmer om stora katastrofer, flygplanskrascher, brinnande skyskrapor. 9.11 kanske t o m. Kanske den här arketypen har kommit till ett stort yttre globalt uttryck. Som vår tids arketyp.

Jag bestämmer mig idag, för att börja gå igenom mitt gamla sköldpaddsepos och se om det fortfarande är i livet. Men det är så mycket jag skall göra först. – Men det där känner ju alla till!

Blockeringshot? Red Alert!

Jag är obeslutsam vad jag vill jobba med. Allt det blockerade gamla stoffet, jag känner att det tömmer mig på kraft och att blockeringen hotar att komma tillbaka. Jag kanske bara kan jobba med nytt stoff? Det kanske bara finns energi och liv i nya projekt? Mina två havererade arbeten måst jag nog lämna som två halvbyggda hus. Så småningom blir de förhoppningsvis till vackra ruiner av kyrkor och slott och blir försedda med en evighetskringla. Jag måste nosa mig fram till energin igen. Vädra som katten i luften efter hot och möjligheter. Men ställa samman litet kan man väl få, eller?

Livsvittnet

En gång såg jag en ganska dålig film, som jag helt och hållet glömt bort bortsett från en enda scen. Susan Sarandon satt vid en bardisk tillsammans med en man, som frågade henne: Varför är du gift? Hon svarade utan att tänka efter: För att jag vill ha ett vittne till mitt liv. Det här har gjort ett intryck på mig som jag aldrig glömmer. Det behöver ju inte vara en äkta hälft, det kan ju vara en nära vän eller väninna eller sambo, särbo. You name it. Men det är så jag tänker: ett vittne till mitt liv, någon som iakttar allt vad jag säger och gör, som skulle kunna ställa upp som vittne, om så krävdes. – Ett vittne av en helt annan sort, ett sorts ofrivilligt vittne, egentligen mera av en kommentator, är för mig Leonard Cohen. Hans texter har följt med mig genom åren, har kommenterat och satt ord på vad jag känt och tänkt, följt med i alla halsbrytande slängar som mitt liv tagit. Eller också är det jag som följer med honom utan att känna honom som människa. Eller det kanske helt enkelt är synkronicitet.

Jag skall i alla fall få gå och höra honom – igen – nu i veckan här i Göteborg. Förra gången har var här, var jag också där och fick hans autograf. När jag träffade honom ville jag sagt någonting om allt detta, men det går ju inte alls i stundens intensitet att tänka så klart. Det blev väl ett sorts stammande om att jag beundrade vad han gjorde. Men ändå.

I min lilla bok ”Meditation for writers”, som jag numera har 2 ex av – jag fick köpt ett begagnat ett från Amazon – står det ett citat av Leonard Cohen: ”The question becomes: what is the appropriate behavior for a man or a woman in the midst of this world, where each person is clinging to his piece of debris? What is the proper salutation between people as they pass each other in this flood? These are the things that concern my work today.”  I dessa tider vi lever nu, måste vi försöka att hitta de orden och gesterna, det är viktigt för oss, så att vi inte drunknar i ett hav av främlingskap och fientlighet.

Bilden här är gjord av Tore Sundström, författare och konstnär.

Här är Johannas senaste bok. Läs hennes Författarcoachens blogg!

Ur Meditations for writers:

Writing can feel like stepping off inte thin air. Some of us can write no other way. We are the writers who starts everyday walking off a cliff, fearing there are alligators below.

Every one has talent.What is rare is the courage to follow that talent to the dark place where it leads (Erica Jong)

Idéer, idéer

Aspasia, vis dam

De är som stormar, de springer runt och väsnas, kastar omkring gamla saker – en del går sönder -, de tjuter och ylar och ropar – lyssna på mig, se på mig, NU!

En av mina mest efterhägnsna idéer är en kurs om filosofi och skrivande. Jag har stommen klar för mig, men vill någon ha den kursen? Mina gamla filosofer tomtar omkring de också, gärna när det stormar. Gamla vänner som Spinoza, Aristoteles, Herakleitos, Platon, Kant, Bergson, mest gamla stötar, men Bergson går i alla fall runt ännu och lyfter på hatten för vackra damer som han möter. Spinoza och Herakleitos är poeterna i gänget, Kant kan också när han vill.
Men om det blir någonting av, det vete – mina filosofiska skyddsänglar från de lägre himmelska hierarkierna. Kanske.

 

Kylskåps-essäer och drakar

Idag hade jag alltför bråttom när jag skulle runda kylskåpsdörren, och i samma ögonblick rasslade det ner ett antal kylskåpsmagneter. En ko blev av med ett öra. En hund blev halshuggen, och den spanska kakelplatten blev plötsligt antik. Medan jag plockade upp alla olika lappar från golvet, tänkte jag att det är ganska intressant att se på hur vars och ens kylskåpsmagnetssamling ser ut. Hos mig är det en blandning från det lägsta, som hur man gör med mögliga matvaror , till det mera highbrow, som ett semikolons hemligheter. Plus diverse lustigheter om att öppna sommargalleri i sin bod, och ett Nemi-klipp, där hon gråtande av skratt faller en boyfriend om halsen. Han har bett henne sy i en lös knapp, och Nemi kvider fram: ”Han tror jag kan sy!!” Den föll jag för, the story of my life.

- Semikolonklippet är ett av de mest intressanta klippen. Det är gulnat och böjt, slitet i kanten efter åtskilliga halsbrytande fall. Jag tror att det är en bra idé att skriva ned visdomsorden, spara dem och dela med mig till andra om man hittar något intressant. Mitt favoritklipp är ur GP, skrivet av Tomas Forser: … ”när läsaren fått vad han skall ha av information och meningen riskerar att flyta ut kan ett semikolon vara vad som behövs. Men klåparen avslöjas obarmhärtigt. Läsaren måste känna att här handlar det inte om att nya ord har adderats efter en nödvändig paus utan att texten tar ett kliv upp på en ny nivå; en komprimerad där poäng hämtas hem.” (kommatecken tycks vara helt ute).

En annan sak som jag kommer på, medan jag går igenom samlingen av de minneslappar som hedrats med en kylskåpsplacering, är att dessa skulle kunna vara underlag till en utmärkt skrivövning av något slag. Antingen kan man försöka foga in så många av lapparna som möjligt i en text, eller skriva om vad lapparna säger om kylskåpets ägare eller sätta ihop en dikt av några utvalda. Eller som jag har gjort här, ge dem litet uppmärksamhet. Har ni andra tips vad man kan använda denna pyttipanna av tänkvärdheter?

En bok hinner jag med att rekommendera: Ursula K. Le Guins (hon med Trollkarlen från Övärlden) ”Steering the craft, exercises and discussions on Story Writing for the lone navigator or the multinous crew”. Väldigt jordnära praktiska övningar, matnyttiga helt enkelt. Inte något alls om drakar eller fantastiska händelser.  – Jag glömmer aldrig när jag hörde Le Guin tala på bokmässan för ganska många år sedan, Hon berättade att hon alltid skrev utomhus, även om det var kall vinter. Hon gick ut, insvept i en filt, slog sig ned i sin trädgårdsstol och, sade hon, väntade på att drakarna skulle komma. DET är något att minnas!

Men boken är bra, nyttig för skrivare och pedagoger.

Om våra rara husdjur

Jag råkade se ett TV-program idag om Hollywoods bortskämda små hundar och katter. Speciellt fäste jag mig vid hundterapier. Det fanns tre skolor, – jag föredrar den som går ut på att hunden skall försöka ”få kontakt med sin inre valp”. Rosa eller lila nagellack ligger i lä.

Min kissekatt har gått i hemterapi. Så nu vet hon att hon får göra vad hon vill – förut trodde hon bara det!

miaaoouuu

 Minna djupmediterar över sin inre kattunge

vof vof

Eufori, kaos och katedraler

  Varför eufori? Jo, jag har svävat i detta tillstånd under tre och en halv timme igår, tillsammans med Leonard Cohen och svävar där fortfarande, och min hjärna har tydligen slutat fungera. Jag försöker och försöker att formulera mig. Här är ett nytt försök. Jag tänkte skriva en rad om Leonard Cohens texter.Cohen är ju poet förutom sångare, och hans texter har ett underbart språk, rikt på metaforer.

Medan jag ännu är inne på metaforer, så läste jag i den utmärkta tidskriften Forskning & Framsteg en artikel på temat Jag. Där förekom det en vacker metafor för jaget som jag kände igen – nämligen jaget som en byggnad med flera våningar och många rum av olika karaktär. Vi kan möta det i våra drömmar och i vårt fria flödesskrivande. 

Det är fullmåne i kväll, den är på sitt allra fullaste fulla. Då blir jag alltid märklig och kan inte sova. Jag kunde inte sova i går natt, även fast jag var så trött.

Jag tänker på döda människor, om hur och när de är synliga. Jag tänker mycket på – men jag har inte förstått att jag gör det, förrän nyligen – att min far dog när han var i min ålder. Jag håller – nästan – på att blir äldre än min far. Det fattas bara två månader, om jag fortfarande lever då, så har jag gått om honom. Jag minns att författaren Göran Tunström sade, en gång när han var på NFA, att han hade stora problem med att tänka sig att han skulle bli äldre än sin far. Han trodde helt enkelt inte att han kunde bli det! Men han blev ju det, även om han är död nu sedan ett antal är. Han blev inte så gammal. När han faktiskt blev äldre, drabbades han av depression och skrivblockering. Han berättade en historia den gången som jag aldrig har glömt. Men jag är inte helt säker på att han berättade den då, eller att det var han som berättade det, fast det tror jag. En man hade omkommit uppe bland glaciärerna någonstans. Han låg där infrusen och synlig. En gång gick hans son förbi ovanpå glaciären och fick se sin far ligga där och vara mycket yngre än vad han var själv. Det kanske är en skröna (Tunström tyckte ju om skrönor), men det är en talande skröna. Tanken är på något sätt så plågsam att tänka!

Det här borde jag skrivit på min blogg (tänker jag) – jag skriver in det där också! Se här hur schizofren en författare är (om jag nu kan kalla mig en sådan) Ena stunden är jag djupt i något personligt och traumatiskt, nästa stund tänker jag på hur jag skall publicera det jag just skrivet! Författare har en glasskärva i ögat. Vem hade det? H C Andersens Snödrottning?

Om barndomens poesi och författarens förvirring

Jag satt och bläddrade i min lilla favoritbok Meditations for Writers, och jag hittade där ett citat som jag vill dela med dem som ev läser denna blogg. Det tillskrivs Tarkovskij, den ryske filmregissören, och det passar in på ett av våra käraste och svåraste tema.

*Förlusten av barndomen är poesins början.

Ett annat citat föll mig i ögonen. Jag som så ofta känner mig förvirrad i vardagen skall ta till mig följande citat av D H Lawrence:

*Try to find your deepest issue in every confusion and abide by that.

I boken står det vidare att förvirring är en tillgång för varje författare! Författarens sökande efter klarhet kan bana väg för läsarens eget sökande.

Men mera egoistiskt sett – förvirringen kanske har svept in en dyrbar möbel i din barndoms avlägsna magiska hem. Gå dit där du börjar bli osäker på foten, gå in de gömda möblernas barnkammare. Kierkegaards berömda numera ganska trådslitna fras är fortfarande sann, den om att våga tappa fotfästet och vinna sig själv.

Små fotsteg i texten …

Idag när jag gick min promenad nere vid havet, genom småskogen och över klipporna, såg jag att nu var det höst. Det var helt enkelt ingen diskussion om det. Men i år har jag lyckats hålla hösten på avstånd ganska länge. Fast – idag såg jag ju att hösten är vacker. Precis som varje annat år. Färgerna: rött, gult, orange, ockra, lila har en varm ton som står så elegant mot de grå klippornas skuggor – och havet var som en kall, skarpt blå yta av metall. Mina steg frasade mot marken. Småfåglar tjattrade i buskarna, ett höstligt tjatter utan vårens hektiska intensiva ton.

Jag börjar så sakteliga att befria mig från det Cohenska nätet, jag börjar vänja mig vid att jag måste leva utan honom, i alla fall utan hans jordiska uppenbarelse. Men man vet ju aldrig vad som händer … Någon sade till mig att jag tycker om … prickar! … det kanske jag gör. Är detta bra, ganska kass eller urdåligt? Jag måste fundera på varför jag gör det. Jag tror nämligen att det är ett relativt nytt fenomen för mig. Är det att jag känner mig fragmenterad? Obestämd, konturlös? Fast det är ju något tryggt också med prickar. De ser ut som små små fotavtryck efter ett mycket litet djur, som läser allt jag skriver. Som är med mig, som en kompis. Kanske min musa? Eller heter det musse? Jag är glad att se de små fotstegen i texten, så andra får tycka vad de vill! Trygghet är en viktig sak!

Ni skulle ha sett mig på scenen…

Denna helg har inneburet en glad upplevelse, även om jag inte skrivit mig glad. Jag har skådespelat mig glad. Detta låter litet kryptiskt, men jag har varit på en teaterworkshop. Jag trodde att det handlade om att skriva dramatik, men så var det inte. Jag förväntades tillsammans med övriga workshoppare att försöka bli skådespelare. Det var första gången i mitt liv som jag prövade något dylikt, och det var vansinnigt roligt. Det påminner mig nu om de lekar vi kastade oss ut i, när vi under våra nordiska skrivarkurser på NFA (Nordens folkliga akademi) kopplade av efter hårda arbetsdagar med vin och ost i biblioteket. Då var jag, när jag tänker efter, faktiskt fröken Julie, som krävde att Jean skulle kyssa min sko. Jag vill inte nämna Jeans namn för att han inte skall råka i svårigheter på sin skola eller för den delen med hustrun.

I går kväll hörde jag på TV, att semikolonets existens åter en gång är hotad. Detta kära tecken, som vi borde värna om med näbbar och klor. Säger jag, som den språkpurist jag är. Jag vill påminna om Tomas Forsers ord i GP som jag citerat längre ned i texten – ”aha-upplevelse på uppstuds” . Det är snyggt med semikolon, snyggt på samma sätt som en aftonklänning från fyrtio-femtiotalet kunde vara på kattpromenaden. The cat walk. Som korsetterna i Allers veckotidning. Glöm inte detta.

Apropå katter, så är det dags att lämna åsynen av denna mörka blåsiga natt för att krypa ned i den varma goa sängen med katten på fötterna.

Om godhet

Jag satt i går och tänkte på godhet, på att man ibland möter ren godhet, en människa som gör en väl. Man blir jätteglad ett slag – och sedan glömmer man det. Däremot: om någon gör en illa på ett eller annat sätt, säger något elakt, visar sig avvisande – då tänker man (eller skall jag skriva jag, fast jag tror inte jag är ensam om detta),  då tänker man på det i dagar och nätter. Ältar, blir ledsen, blir arg, får ont i magen. Allt efter läggning och behag. Varför skall godheten få försvinna som en sten i havet – ett plopp så är den borta? Det kanske vore en bra idé att föra en godhetsdagbok? Där man antecknar dessa stunder av godhet? Jag har tänkt göra det, och på sätt och vis har jag redan börjat. I min mail har jag en mapp som heter Anti-Jante, där jag stoppar in mail som ger mig beröm. För det är samma sak där – hur snabbt glömmer man inte de goda ord man faktiskt får, och det till och med inte så sällan?! I går var Christer på biblioteket god mot mig. Det är inte första gången. Det skall jag anteckna på ett hemligt ställe, men det bör nämnas även här. Det är ju ingen hemlighet. Om Christer hade varit en riktig elaking, då skulle man väl skrivit av sig ilskan på ett eller annat sätt. Och tänkt hemska tankar.  Nu tänder jag i stället ett ljus framför Sofia-ikon.

Alla helgon är ute i dag, men jag är hemma…

… … …  Jag blev litet fascinerad av det där jag skrev om punkter som spår av ett mycket litet djur – one of god’s small creatures, skrev jag en gång – som följer med mig vart jag går. Ibland ett ensamt hopp. Ibland krumsprång! Men allra mest tycker jag om dem när de är som små små fotspår i snön en klar februaridag. Eller som de litet större som man ser i sanden vid strandkanten och undrar: – vem har gått här? – Jag, för en liten stund sedan.

Jag skulle vilja bli berömd för mina punkter. … … Och jag skulle gärna vilja fånga en liten glimt av det där lilla, lilla djuret någon gång. Kanske någon gång när månen är en grön ost. …

De där med helgonen – jag har sett att det är små barn i djävulsförklädnad. Men de lyckas inte för att några fjädrar av änglavingarna sticker upp vid halsringningen. God Bless….  … …

 

katten som liten ettrig ängel

Glad dag

Idag har det varit en glad dag, en dag då jag varit jätteförkyld och suttit och rosslat framför cnn på TV. Men det är en glad dag, för att det amerikanska valet har gått så som jag hoppades. En historisk dag, säger man, och jag instämmer.

Idag behöver jag inte skriva mig glad, jag är glad. Fast jag blir förstås ännu gladare, när jag tillfrisknat. Min käre son fyller snart år, och jag vill kunna komma till honom och gratulera honom och träffa min lille sonson.

Idag är det en lättrörd dag, känner jag. Jag tänker på min familj, antagligen inspirerad av den nyvalde presidentens tal som jag sett på cnn ett par gånger. Men det är bra. Någon gång behöver man tänka över vad som verkligen betyder något i ens liv. Simon opereras i hjärtat idag, och jag kan bara hoppas att det går bra. Det är inget komplicerat, tror jag. En ablation, de som vet och kan, kan och vet vad det betyder.

Mattias födelsedag – jag var för förkyld

Den dag som just flytt – den 7 november är min sons födelsedag. Och jag fick stanna hemma med rinnande nos och skrålande hosta. Jag var så avundsjuk (en av de dödssynder jag är mest hemfallen åt) över att de andra fick sitta där och mysa och se lille Wille och fadren äta tårta. Men jag hurrade för min son för mig själv, och tänkte tillbaka på den dagen han kom till världen. Ut som ett skott med en hel knut eller kringla på navelsträngen. Men han hade inte dragit åt knuten som väl var, så därför kunde han ha födelsedagskalas. Tänk nu är han en vuxen man med egen familj, villa och  – cyklar.

Grattis i alla fall, min älskade enfödde son! Och kram till hela övriga familjen. – Det här var inte alls litterärt! SKall jag dra till med ”Förlusten av barndomen är all poesis början” (Andrej Tarkowski)?

OK – bättre blir det inte – i natt!

Oj då ! Här var visst Wilhelm. I Didrichson.

De Välvilliga

I vår lokala Öskrivargrupp ger vi varann de mest osannolika uppgifter, sådana som man inte alls vill skriva om. Men de är nyttiga. Sist skulle vi skriva ur en avskydd persons synvinkel. Det visade sig naturligtvis vara svårt, men det svåra var att vara realistisk. Det blir lätt som en horror pic, därför att vi egentligen inte klarar att verkligen identifiera oss med det onda.

Jag kommer att tänka på detta , därför att jag har just läst den 900 sidor tjocka romanen ”De välvilliga”. En fruktansvärd historia. Det var egentligen inte alls svårt att läsa den; det var tvärtom nästan omöjligt att lägga den ifrån sig. Romanen handlar om en SS-mans berättelse om kriget, om Auschwitz, om Stalingrad, om Babi Jar… Den är tättskriven, det finns inga vilopauser, boksidorna ser ut som Caesars krig, som jag minns från skolan.

Det är obehagligt att läsa den, men ännu mera obehagligt att inte kunna låta bli att läsa den. Vad gör jag? Frossar jag i ondskan? Är jag lika galen som de som stod och sköt ned på de döende judarna i Babi Jar eller som tömde krematorieugnarna? Jag skulle aldrig ha läst den, om jag vetat hur den var innan, men jag skulle heller inte vilja ha den oläst.

Jag skrev om godhet häromdagen, nu skriver jag om ondskan. Men i grund och botten handlar väl allt skrivande om de allra mest fundamentala frågorna. Det är inte bara fantasyböcker som handlar om kampen mellan gott och ont. Skalar man bort allting annat från något man skriver, vad finns det då kvar?  De eviga frågorna, om gott och ont, om kropp och själ, om kunskap och idéer, om Guds vara eller inte vara, om den Orörlige Röraren. Allt handlar om filosofi.

- Vilket leder tillbaka till min plan om skrivande och filosofi. En av mina älsklingsidéer, som jag varit inne på och vänt otaliga gånger. Det kan bli en bok någon gång. När jag blir färdig med att hosta och snörvla och läsa alltför många böcker och måla ikoner för att inte tala om att bekymra sig för nära och kära. Men det är väl vad livet handlar om?

En helt annan sak, om man vill ha något att fundera på – läs Emily Dickinson! Här är ett exempel, kan användas på en skrivkurs. Jag skall föreslå det på nästa Öskrivarträff.

It sounded as if the streets were running / and then the streets stood still -

Om mina ikoner

Ikoner är de religiösa bilderna som finns med i varje ortodox kyrka. De är en del av gudstjänsten. Men man har också en ikonhörna hemma, där man kan tända ett ljus för att få styrka eller tröst. Eller för någon vän i fara. Jag målar ikoner, då och då. Jag har sålt några, flera har jag hemma. Här finns några av dem, den här Heliga Anna är målad på en bit vrakgods. Jag tänker mig att hon har färdats med vattnet från Grekland till Hönö.

Ikoner målas på samma sätt som de alltid har gjorts, med äggtempera.

Äggula, vatten och ett par droppas vin eller vinäger. Ikonmålaren är en länk i en kedja av målare som går tillbaka till de allra första ikonerna. Motiven är hämtade från Bibeln, några är av änglar, några av olika helgon från den ortodoxa tron. Ibland gör jag kopior av mina ikoner och klistrar upp dem på vrakgods som jag hittat vid stranden. En sådan ikon är naturligtvis mycket billigare att köpa. Stora ikoner tar mycket lång tid att måla, materialet kan vara dyrt, speciellt när det gäller pulvriserade ädelstenar och bladguld.

Att måla ikoner är en mycket meditativ syssla, kräver noggrannhet och koncentration. Det har varit en utmaning för mig personligen. Men nu är det som att vistas i ett eget tyst rum, där jag kan vila. 

 

Bångstyrig författarinna på scenen?

Jag har ju hamnat mitt i skapandet av en teaterpjäs. Medan vi blivande skådespelare irrar hit och dit, både kroppsligen och själsligen, sitter dramatikern, skådespelaren och regissören Hans Sjöberg och skriver ihop någon sorts teater. Jag förstår inte, hur han skall kunna bringa reda i vårt kreativa kaos och skriva ihop något sammanhängande om denna brokiga skara rollfigurer. Vi som deltar uppfinner alltså själva våra rollfigurer. Vi har t ex Zarah Leander (?!), en autist, en gråtande clown etc. SJälv har jag tagit på mig rollen som en succéförfattarinna från Maine, med 27 älskare och 27 bestsellers bakom sig.

Jag har skrivit ned en hel mängd med fakta runt denna dam  – hon heter förresten Hester Birdwing, och jag tycker att jag har ganska bra koll på vem hon är och vad hon gör. Men se så är det inte alls! Hon lever sitt eget liv och stjälper omkull mina planer. Jag anser att hon är en empatisk människa, med intresse för omvärlden inklusive människorna hon stöter på. Men nehej då! Hon har inget tålamod med andra människor, hon verkar leva för sitt författarskap och sitt intressanta förflutna. Hon bär sig illa åt mot en blind man!  Hon är överhuvudtaget alldeles för självupptagen, men när jag försöker påpeka det för henne, så verkar hon lyssna ett tag, men sedan går hon iväg och gör precis som hon vill! – Tanken slår mig: Tänk om hon liknar mig! Tänk om hon vill leva ut mina olevda sidor! Det blir ju pinsamt, för jag har ju försett henne med vissa likheter med mig. Vilka? Det talar jag inte om, jag har tystnadsplikt gentemot min källa, dvs mig själv. Hallå här – nu blir det plötsligt tre stycken ”jag”! Är inte det på gränsen till farligt?

Men min författarinna Hester beter sig ju egentligen bara som alla mina andra litterära gestalter har betett sig och fortfarande beter sig. Har jag väl placerat någon på banan, så drar de iväg på egna upptåg, medan jag springer efter med pennan, eller laptopen, i handen. – Jag ser framtiden an med bävan!

Den sorgliga historien om de oläsbara dikterna eller om katastrofers oförutsägbarhet

Nu menar jag inte att de är oläsbara för en läsare, utan det jag menar är att de verkar vara dömda till att aldrig kunna läsas upp högt. Det hela började för många år sedan.

Jag har alltid varit förhäxad av Titanics öde. En hel liten kompakt värld av lyx och fattigdom som försvann med alla sina passagerarna och med alla silverkandelabrarna, silvertallrikarna, lamporna och keruberna. Hela flaskor av champagne, smycken. – Men det piano som skulle ha rest med Titanic blev försenat och kom aldrig med på resan. Jag har sett pianot; det stod en gång på Café Gerbaud i Budapest. Där blev jag stående ett tag försänkt i tankar på synkronicitet och kände tidens gång blåsa mig i håret.- Men detta är en parentes.

Jag fick en plötslig inspiration den där gången för många år sedan och skrev en mindre diktcykel om Titanics undergång, där olika passagerare fick ordet, både före och efter katastrofen. Jag var nöjd med mitt verk och tänkte läsa upp det vid en diktläsning som var nära då. Det var i september 1994. Jag blev förstummad när jag nästa morgon hörde om katastofen med Estonia. Det kändes cyniskt och kallsinnigt att läsa mina Titanicdikter under dessa förhållande, och litet kusligt kändes det också. Som om jag varit synsk.

Dikterna låg på is (?!) under många år. Nu skulle de ändå läsas upp: jag skulle vara med på en uppläsning där de skulle passa. Då drabbades vi alla av en annan Titanic-flodvåg. Med Leonardo di Caprio: Filmen Titanic. Dikterna kändes alltför kommersiella nu när biopubliken grät näsdukarna våta.

Nu i år skall det läsas dikter på Stadbiblioteket. Nu skall de läsas upp i alla fall – trodde jag, ja. Det blev en omläggning av programmet och dikterna fick åter läggas på sin gamla is.

En av dikterna finns på nätet – där har hemsidans ägare lagt till en uppgift om min ålder – 16 år!
Men jag tänker nu lägga ut en av dikterna här på min egen sida. Det får bli en av de kortare förstås, men i alla fall

Jag glömde min hattask

i hytten på promenaddäck

det bekymrar mig ständigt

 

och mina silverspännen

har svartnat

i det salta vattnet

 

jag ligger

ganska nära

en man som

älskar med en

jätterocka                                                                                                                             

 

det är mycket vackert

och litet rörande

för jag minns hans hustrus armar

 

men jag glömde min hattask

i hytten

 

och min påfågelsfjäder

far inte väl

av saltvattnet

 

liken gråter ju

hejdlöst

så här i inledningsskedet

 

 

Liljor och en katts blick

Jag hittade ett sådant underbart citat idag i Göteborgs Posten, med anledning av Claude Lévi-Strauss 100 årsdag. Jo, han lever faktiskt och firar antagligen sin dag:

Författaren talar om den visdom som finns i naturen: ”i det tankfulla betraktandet av en bergart som är vackrare än allt vi lyckats producera, i förnimmelsen av en liljas doft som ger oss mer än alla visa böcker eller i den tålamodsmättade, lugna och ömsesidigt förlåtande blinkning som man ibland i plötsligt samförstånd kan växla med en katt.”

Finns det katt i närheten – växla genast blickar! Det lönar sig.

 

Kan det bli bättre än så här – ett vackert berg, en väldoftande lilja och en katts blick?

 

Jag tittar mig runt i rummet, och ser hur det blir ett landskap, där varje sak är laddad med känslor.

I varje fall för en sådan som jag som fyller mitt rum med allehanda märkliga småting. Jag har faktisk fotograferat de olika (an)samlingar i mitt hem för att så småningom göra ett bildspel. Har jag tänkt.

 

Det finns mycket att iaktta i vardagen, inte bara konkreta ting utan även något sådant som en katts blick.

Diktläsning i Poesihörnan – for the elect few…

Denna vackra bok Trolla mig synlig, en antologi från föreningen VSA, var i tisdags utgångspunkten för en diktläsning i Göteborgs stadsbiblioteks poesihörna. (Om ni vill äga den vackra boken – det är flera fina bilder inuti av Tore Sundström – hör av er till VSA: www.vsa-sweden.org) Det var en fin uppläsning. De flesta av poeterna är vana estradpoeter. Några kanske förundrades över rullstolar och dylikt. Men den poetiska ådran behöver inga ben – den behöver hjärnor och hjärtan. Och den poetiska galenskapen. Sokrates redan var på det klara med att diktningen var en galenskap, men han visade inte bort sin genius, sin dämon, och det gjorde som bekant inte Ingmar Bergman heller (han måste ha lånat ordet).

Publiken var liten men koncentrerad. Vissa utlöpare av publik fanns också mellan bokhyllorna, och dessa tog till sig fragment av våra dikter. Det var säkert inspirerande. Det hela var i vilket fall som helst inspirerande för vår lilla grupp bestående av sju poeter. Det heliga talet 7. Eftersom en poet är självcentrerad så vill jag här publicera en av mina dikter ur antologin. Ni får ha överseende!

Vintergläntor 

 

Det fanns vintergläntor

på den tiden när jag åkte skidor

genom skogarna vid Stora Le

när granarna bugade under snön.

 

Sådana gläntor var lämpliga

för att ta upp termosen och dricka choklad.

Det var mycket som var lämpligt i en vinterglänta:

att äta apelsin

eller smörgåsar med leverpastej och våt skrumpen gurka

att slänga sig i snön och få snö i munnen,

och att skratta åt pappas skidkeps. 

Den var alldeles särskilt ful, jag har aldrig sett en sådan ful keps, varken förr eller senare.

Jag minns den precis.

Och då minns jag också pappa precis.

Han står där med de långa klumpiga stavarna i ena handen

och lättar på kepsen med den andra.

Det blev alltid en röd rand i pannan efter den.

 

Så var det om vintrarna.

I vintergläntorna

på skidor i skogarna

vid Stora Le.

 

 

Regndroppar och skrivande

Jag kämpar för att förtränga julen, och det är i och för sig inte så svårt, eftersom ingenting utanför påminner på det minst sätt om julen. Regn som strilar, vind som ilar, nej ylar. Grönt och ockra i markerna, litet violett i de bara trädgrenarna.

Jag sitter gärna en stund vid min lap top, kommenterar inlägg från min skrivarkurs, http://www.norsknettskole.no/nett/nordisk/, och sorterar, ännu så länge bara i huvudet, mina skrivprojekt som börjar förgrena sig.

Varför lägga ned så mycket arbete på flera olika projekt? Varför inte koncentrera sig på ett (eller två)? Ja, jag kan bara säga att jag följer med dit min inspiration för mig. I grund och botten är det ju alltid samma tema som jag skriver om, även om – antagligen – ingen annan än jag ser det. Ibland ser jag det inte själv heller. Det är som med drömmar, de egna är de svåraste att tolka. Jag lovar mig själv att använda tid nu fram till nästa år med att sortera och fördela texter i olika ”högar”. Jag har redan tre rubriker klara. Men jag skriver INTE om dem, då försvinner glöden som när man fimpar en cigarett! – Mina tre älsklingar vid mitt piano! Mmmmm!

Write or die!

Jag hittade just på Johannas blogg – ( Johannas blogg:  www.forfattarcoachen.se är alltid en guldgruva. Rekommenderas!)en länk till Dr Wicked.

Gå in på Write or die! Där får man skrivhjälp – the hard way. Det bästa och det roligaste jag råkat ut för på länge. Alltså:  http://lab.drwicked.com/

 

God skrivarhelg!  

Essä-fantasy

Jag fick reda på att min märkliga essähybrid, som jag skrivit ihop till en tävling utlyst av Filosofiska föreningen, inte vann men dock fick tre supporters i juryn! Det var inte dåligt! Jag kan tänka mig att min betraktelse gav dem huvudbry; den faller mellan alla stolar som finns. Den är väl i så fall – med ett positivt ord – gränsöverskridande. Det är inte lätt för en akademisk jury att vara gränsöverskridande. Transcendent-al kanske? Jag gillar ju den termen, en av mina favoriter!

Det jag skriver blir ofta svårt att kringgärdas av något genrestaket. Vad sägs om mina fiktiva konstnärsbiografier på vers? Den boken har i alla fall sålt slut. ”Blå som människors längtan”, min bok om Skagenmålarna. Jag har skrivit om den förut. Men just blandningen av fakta och fiktion stimulerar min fantasi, har alltid gjort det. Sedan gick det ju trend även i det och nu är det ju main stream. Eller kanske inte ändå? Min s k essä ”Magiker, trollkarlar och deras följeslagare” handlar om mitt möte med filosofer under en vandring på min favoritstig nere vid havet.

Den där stigen har avlat fram en rad texter, de övriga utan den filosofiska snedbelastningen. Fast så sned är den inte, tycker jag. Jag är tvärtom ganska så nöjd med min vandringsfilosofi.

Kvinnorna först

Jag satt och bläddrade i Impuls, Vuxenskolans tidskrift, medan jag slafsade i mig en (inte längre) djupfryst paj. Jag såg att där fanns en artikel om en bok av en nutida Kierkegaardsforskare. Boken heter: Konsten att leva innerligt och är skriven av Ted Harris & Ann Lagerström. De talar om de tre stadierna: att leva sinnligt, att leva innerligt och att leva andligt. Det talas om att det är valen som gör oss till människor. Existentialismens huvudtes. – Det tar förfärligt lång tid till att ta mig fram till det jag egentligen ville säga, men Kierkegaard är väl en OK abrovinsch att ta!

Forskaren i fråga ordnar samtalskvällar om livsfrågor. Journalisten frågar: – Vilka är det som kommer till samtalen? – Det är oftast kvinnor mellan 40 och 60, ofta välutbildade (vad gör de när de fyllt 60? faller döda till marken?) Detta är det vanliga, alla dessa tanter som springer på allting som luktar det minsta lilla av kultur. Nästa fråga: – Varför tror du att de är just de som kommer? Och nu äntligen, äntligen kan jag få fram min poäng!! Ted Harris svarar nämligen: – Därför att de tillhör den lilla procenten som är mättade i det materiella, det sinnliga . Därför kan de gå före i utvecklingen. Såg ni vad jag skrev? Jag tar om det en gång till: Därför kan de gå före i utvecklingen.

Alla vi kvinnor i denna grupp, som så troget håller upp kultursverige, som man brukar säga, som går i studiecirklar, går på konserter, författaraftnar, teater etc etc. Vi går före i utvecklingen! Vi är pionjärerna. Någon måste gå före. Sedan kan man ju inte låta bli att tycka, att de som följer efter inte tar sig någon onödig brådska. Men vi ger oss inte ( i alla fall inte förrän vi fyllt 60, då enbart hemmet och dragspelsmusik återstår). Vi ger oss inte, kvinnor!

Om godhet, ikoner och hundar

Nu i juletid ägnar man kanske en tanke åt människors godhet. Vi firar tillsammans med familj och månar om varandra – för dem som firar en Lars Norén-jul blir det förstås något annat.  Men visst hoppas vi på en God Jul!

Detta är något  som upptar mina tankar – igen. Det handlar om hur litet godhet skattas, hur den får passera obemärkt, medan ondskan får hur många sidor som helst i kvällspress och hur många timmar som helst i TV. Varför är inte det goda lika populärt som det onda? Kampen mellan gott och ont är ju paxad för i fantasygenren.

Jag vill i alla fall hylla de människor som förstår sig på vardagsgodhet! De som har hjälpt och hjälper mig nu med allehanda värmande ord och åtgärder. Jag saknade plattor att måla ikoner på – och genast fick jag en sådan platta överlämnad tillsammans med en kram på min egen trappa. En annan okänd kvinna i Danmark, en målarväninna i Göteborg skall ge mig flera plattor. Det känns skönt och varmt om hjärtat. Jag har faktiskt 5 ikoner på väntelista och skall ha med några stycken till en utställning i Trollhättan. Jag fick också en hälsning med en bild av den fantastiska ikonmålaren på Hönö (och det är inte jag!). Jag lyckades inte lägga in den vackra Mariaikonen, men här kommer en annan ikon av okänd hand.

Jag funderar över min skiss till en bok om ikoner som jag gjorde för ett par år sedan. En förläggare var begeistrad, men hans intresse svalnade sedan han diskuterat saken med sin redaktionsgrupp. Alla dessa projekt – en gång fyllda som heliumballonger, svävande upp mot en evigt blå himmel – alla dessa projekt som blev till små ledsna trasor: några fastnade i trädgrenarna och de finns det kanske hopp om även i deras prekära läge, andra föll till marken och trampades på av vardagens alla fötter. Kanske en hund kastade en nyfiken blick när hon gick förbi, hundar ser ju sådant! Den helige Fransiscus var en god människa – han tog hand om både människor och djur. Men först levde han klart sitt utsvävande ungkarlsliv. Ja, vad skall man säga?

 

Att skriva eller inte skriva

Det har blivit ett uppehåll i mitt skrivande. Jag har utkämpat en fight med the Black Dog,  han som trycker ned en till en platt skugga på marken. Jag vill så gärna klara det själv; för mycket medicin skrämmer inte bara bort Hunden utan även de små orden som trippar fram på mjuka tassar eller dånande hovar – i lyckliga ögonblick. Nu känner jag att det har vänt, att jag kan må bra och ändå skriva. Nu menar jag inte ”min stora roman” utan skrivande till husbehov. Det här måste vara ett dilemma som andra skrivande människor känner igen!

Idag var jag på ett mycket uppmuntrande besök hos min väninna Kerstin (www.hattfrossa.se) som är en helt underbar hattkreatör. Den som läser detta, bör titta in på hennes sida. Vi var tre kvinnor som provade och hade det så trevligt, sedan vi blivit serverade en enastående lunch med tre rätter!

Att skriva om släktens vansinne och passioner

det som gjort mig till den jag är, skall man göra det. Det tycks bli alltmera populärt. Och varför hitta på fiktiva personer, när det finns ännu galnare människor i ens egen släkt.

Varför hitta på en kvinna som överger man och barn etc etc, när min egen mormorsmor i sin tredje barnsäng fick en uppenbarelse, som hon nogsamt skrev ned i ett litet gult skrivhäfte,  och en kallelse att ge sig iväg till Nordnorge för att frälsa människorna där? Hon lämnade man och tre barn, och när hon ville komma tillbaka, var dörren stängd och låst. Pengarna var slut. Hon fick vända bluskragen flera gånger och kappan också. Vad hände med de tre barnen, varav en var min mormor? Varför skriva om alkoholismen i norrland, bedrägerier, skilsmässor, fängelsevistelser, när det också finns på nära håll. Eller den utdragna väntan på att kunna gifta sig, som min farmor och farfar levde i, medan farmor vårdades på olika sanatorier, och de endast kunde ha kontakt per brev. Mera passionerade brev har jag aldrig läst någonstans än dessa brev från början av 1900-talet.

Men det är klart – vill någon läsa om okända personers livsöden. När de inte heter Wijk, Gyllenhammar, Henschen, Thiel? Vem vill läsa om Johanne Larsen, stinsen hustru? Vem vill läsa om Kerstin Larsen, som blev lämnade av sin mor? Och är någon intresserad av passionen mellan Svea Hermansson och Georg Dahlén? Är någon det? För om någon skulle vara det, skulle jag bli mycket glad över att veta det. Då kanske jag kunde starta ett av mina skrivprojekt. Kanske. Fast just nu skriver jag ju bara till husbehov, som sagt.

Utsikt från ett cafébord är ju baserad på mitt eget liv, spå min släkt och mina vänner. Baserad på, för det är en roman och det håller jag styvt på.

Därför har alla personerna andra namn.  Men där kunde man dessutom läsa om Bräutigams konditori, en klassisk kulturinstitution i Göteborg. Med en känd släkt som ägare. Alla har minnen därifrån, om man är från Göteborg i alla fall.

Förstår ni nu mitt dilemma? Jag dignar under min släkts alla dramatiska historier, nogsamt dokumenterade i brev och dagböcker.

I’m your man…

Följande tankar skrev jag i ett mail till en god vän.

När Leonard Cohen sjöng: I’m your man, står det någonstans i texten, där han räknar upp allt som han är beredd att göra för sin älskade …I´ll wear a mask for you… På konserten i höstas gjorde han någonting mycket gripande, han tog av sig sin hatt och lyfte ansiktet mot publiken. Och då såg man ju att han var 74 år. Min dotter förstod inte varför han gjorde så, hon tyckte att han borde tagit på sig hatten, men jag förstod precis.

Åren som vi samlar på oss, rynkor, kilon etc det blir som en maskering; innanför sitter våra ständigt unga, ständigt passsionerade själar och ropar: Se oss, vi har inte ändrat oss, vi är alltid de samma! Leonard Cohen vid 74 eller 44 är alltid ”your man” för någon. Detta är den förvånandsvärda upptäckt vi gör när vi blir äldre.Själen blir alltid förälskad igen och igen.  … Man kan ju dock säga – att det är lättare för Cohen, som man och som poet.

Mera om släktens passioner

”När jag nyss fött mitt tredje barn, en liten flicka som jag gav namnet Kjerstin, blev jag mycket sjuk. Jag låg i veckor i hög feber, och man misströstade om mitt liv. Man kom in med mitt lilla spädbarn fyra gånger per dag för att jag skulle amma henne. Jag såg knappt hennes ansikte, det växte och avtog igen som månens olika stadier. Hon bet sönder mig med sin lilla vassa mun mot mitt bröst. Min make kom och besökte mig varje dag, satt ett tag på en stol bredvid mig, talade inte och gick igen ganska snabbt. Han måste passa sina tåg. Han kom in till mig med skärmmössan i handen. De två små pojkarna stod och såg buttra ut, så som pojkar brukar. De tittade nästan inte upp på mig, och när min make gav dem tillstånd att gå, försvann de så snabbt ut genom dörren att jag ibland tvivlade på att de överhuvudtaget varit där.”

Ett fragment till en text om min mormorsmor. Jag blev så uppmuntrad att jag satte mig till att skriva. Men det är så svårt! Jag känner mig på något sätt bunden vid ett krav på sanning. Eftersom det är en släkting. Jag tror det är här jag strandat tidigare. Men det är omöjligt krav att uppfylla; sanningarna finns ju inte längre här i vår värld. Om de finns, finns de hinsides (som min mormorsmor Johanne säkert skulle ha sagt). Och här nuddar jag vid ett nytt problem. Hur gör jag med språket? Tidsenligt? Nej, väl? Neutralt? Mitt eget språk.  Ack ja, det där kan jag inte avgöra, svaret ligger förmodligen någonstans och flyter mellan dessa olika små öar av sanningar.

Nyaste ikonerna

Tid att tänka, plats att skriva

En kurs för er som läser denna blogg – och era vänner!

Tid att tänka, rum för att skriva – en augustiretreat med fritt skrivande

 

Maj Högberg och Kerstin Svea Dahlén

 

27 – 30 augusti

  

Retreat för att hinna tänka klart, att få inspiration, att bli inspirerad och ett forum att ställa frågor till vår skrivcoach Kerstin Svea. 

På morgonen mediterar vi tillsammans för att sedan gå iväg, var och en till sitt eget skrivande. Detta kan bestå av vad som helst, fackskrift, prosa eller poesi. Du kanske har längtat efter att komma igång och än inte lyckats. Nu finns möjligheten att tillsammans med andra och ändå själv verkställa din längtan. Har du redan eget material tar du med detta. Var och en skriver kravlöst på sitt. Ta med dator eller gåspenna.

 

Efter förmiddagens skrivande lagar vi lunch tillsammans. Det blir två timmars paus mitt på dagen, det finns en badstrand med segelbåt, vindsurfingbräda, kanot. En vacker bokskog finns att vandra i, en hängmatta att ligga i. Ett träd att kontemplera under.  

 

Eftermiddagen fortsätter vårt skrivande och nu ges möjligheten att tillsammans med Kerstin Svea, vår skrivcoach, författare, symbolpedagog att gå igenom texten, få tips på det du skrivit och hur du kan gå vidare. Kanske att vi gör någon skrivarövning tillsammans.

 

På kvällarna blir det högläsning – för dem som så vill. Vi delar det vi skrivit och reflekterar över våra eftertankar.  

 

Kerstin Svea: Min metod baseras på flödesskrivande, att lura självcensurens stränga gränsvakter för att kunna släppa tanken fri. Från fritt skrivande kan vi gå vidare till bearbetning. Jag kommer att finnas till hands för att ge respons och stöd under skrivprocessen.

 

 

Tider

 

Torsdag 18 – söndag 16

 

Anmälan: www.symbolon.se   Maj Högberg

Om att välta omkull gravstenar

Jag vet att jag diskuterat med nätvänner frågan om det berättigade i att avslöja kända anförvanters mindre behagliga, rent av vidriga sidor. Det är ett dilemma. Jag var inne på de tankarna själv, när jag skrev min halvbiografiska bok Utsikt från ett cafébord. Avslöjande böcker har ju blivit allt vanligare, och nu skriver man inte nyckelromaner utan man använder personernas verkliga namn. Och det är inte alltid som man väntar till begravningen med att skriva Sanningen.

Nu senast läste jag en recension om boken om Slas, skriven av sonen, där fadern framstod i sin mest ömkliga och olustiga nakenhet. Jag har inte läst boken, bara den här recension i GP, och det var den som fick mig att börja fundera på ett litet annat sätt än tidigare. Förut har jag tänkt att: - blir det stor litteratur, så är det väl värt det. Men nu var fallet med Slasboken, enligt GP, att den inte var stor litteratur, boken var litet halvkass. Men recensenten tyckte ändå, att författaren gjorde rätt i att publicera boken, där den hittills ganska behagliga Slas beskrevs som en ”parnasskåt” man som satte konsten i främsta rummet och familjen var på sin höjd ett ”passande staffage”. Nils Claesson vill avbörda sig ”den tyngd som har plågat honom så svårt” Boken är alltså inte ”något stilistiskt mästerverk” , bitterheten går utanför de rättmätiga gränserna. MEN boken är befogad, myten måste krossas, biografin skall fördjupas, enligt recensenten. Men är sonen den rätta personen att göra det? Han ser en facett av bilden, men har han tolkningsföreträde? Som författare borde man tänka över de här frågorna och ta ställning. Var och en för sig. Men i alla fall ställa sig frågorna, innan hämnden skymmer ens blick.

Meditations for writers

Ofta tar jag fram min lilla bok ”Meditations for writers” av Susan Shaughnessy, och då gör jag som min mormorsmor gjorde med sin bibel: hon blundade och stack ned fingret bland sidorna. Och så läste hon dagens ord, som alltid passade lika bra in.

Nu gör jag så med min lilla bibel och får upp ett citat av Leonard Cohen. Jag har läst det förr många gånger, så att orsaken till att mitt finger hamnar där är inte så svårbegripligt. Just den sidan är en av de sidor som alltid faller upp. Men jag tycker citatet är så vackert, så jag kan skriva ned det en gång till.

The question becomes: what is the appropriate behoviour for  a man or a woman in the midst of this world, where each person is clinging to his piece of debris? What is the proper salutation between people as they pass each other in this flood?

När jag läser detta minns jag en av bilderna i den gamla familjebibeln som fanns i mitt föräldrahem. Det var en stor vacker bok med bilder av Doré. Där fanns en bild av syndafloden, där människor klamrade sig fast vid en flotte, medan andra kämpade nere i vattnet. Eller det kanske inte var just den bilden; det kanske var en bild jag såg i Louvren av den där store franske målaren, som alltid gjorde sådana stora dramatiska scener?

- Whatever – Leonard Cohens lilla text talar till mig så starkt, att jag tänker att jag måste ta reda på vad jag skulle säga. Och så tänker jag också, att Leonard själv alltid finner det rätta ordet, inga kvinnor han möter sköljs bort av vågorna , om han inte vill det. Och jag hoppas han fortsätter att inte vilja det.

Någon har skrivit min bok!

Hjälp! Hur kan någon annan ha skrivit min bok! Jag vänder blad efter blad och känner igen vartenda dugg. Men det står ett amerikanskt namn på boken och inte mitt. Boken heter ”Iconography. A writer’s meditation”. Det är en bok om en ikon som till sist blir målad, och på vägen till ikonen skriver författarinnan om sådant som hon inte fått skrivet förr, om hennes liv, hennes mor, om böcker, om sexualitet, om …. En liten essä per dag. Och så blir ikonen målad.

Jag kan inte berätta mera för då måste jag återberätta hela boken. MEN – det var just den boken jag ville skriva; just den boken som jag diskuterade med ett bokförlag, den boken som nästan blev godkänd, fast den inte ens var påbörjad, bara för att det var en sådan himla bra idé. Det är fortfarande en bra idé. Men vad skall man göra, påbörja ännu ett projekt vars framtid är återigen synnerligen oviss?

Något måste jag berätta om från boken. Ganska enkelt, men genialt, för hur många tänker precis så här? Gud skapade människan till sin avbild, alltså är människan också skapande. Hon kan helt enkelt inte vara någonting annat än skapande. Och precis som gud som skapade lagbundna sammanhang och mönster, på samma sätt borde vi också kunna se mening och sammanhang i det vi skapar. Vi borde kunna dra en linje från mörkret och dimman till mina svarta handledsvärmare med små pärlor och en kant av fårskinn. Och vidare till katten som sover med sina skimrande morrhår i vila och med de vita tassarna under de mörkgråa kinderna. Förstår ni? Kanske inte jag heller förstår nu, men vi kan ju alltid lämna saken öppen till diskussion. Eller hur? Skapa mera.

Grattis till Per Petterson

Denne norske författare, med svenska rötter, har fått Nordiska rådets litteraturpris. Han är en av mina favoritförfattare, så det var då roligt. Jag tycker att ni skall läsa ”Ut och stjäla hästar” , en roman som finns på svenska. Den handlar om en far och en son och om händelser under den tyska ockupationen av Norge. Den är underbar!

En rolig påsk

Nu måste jag tala ur mitt farmorshjärtas djup. Jag hade besök av mitt barnbarn i påsk. Och jag måste säga att dagen gick i kulturens tecken! Det var både pianospel och sång och idogt bokläsande. Wilhelm sjöng till eget ackompanjemang, och han och jag läste böcker fram och tillbaka. Här är ett par bilder. Den snygge mannen som sitter tillsammans med Wille är min egen son Mattias, pappan.

Om fritt skrivande

Ibland är det skönt att bara ta till det gamla goda sättet att skriva fritt utan att tänka, utan att lyfta pennan. (Nu har ju inte jag någon penna, så jag får väl i stället säga: utan att låta fingrarna bli stilla.)

Jag skrev ett par minuter på det här sättet och upplevde en stor befrielse i det. När jag läste igenom resultatet – jag har absolut ingen aning om vad det blir medan jag skriver det – så blev jag berörd av mitt lilla textfragment. Kan det vara ett spår som jag skall följa? Men jag har så många spår av små fötter i min egen vildmark! – Jag hade använt orden Jag minns inte som inledning, och så här blev det:

 

Jag minns inte vad hon hette, men namn är inte viktiga. Jag minns annat, jag minns hur hennes hår hade en vit slinga till vänster om pannan. Den var vacker, den var något som drog blicken till sig, något att vila i. Den påminde mig om den gång för många år sedan, då jag stod alldeles intill ett vattenfall. Det hade varit en lång och mödosam vandring: hala stenar, fuktig mark, smala spångar som någon lagt ut för länge sedan, för de var murkna och på väg att brista när man steg på dem. Där stod jag intill vattenfallet och betraktade de vita genombrutna vattenstrålarna som föll som en vit spetsgardin över bergets mörker. Det stänkte i ansiktet på mig, och jag kände styrkan från vattnet. Det var friskt, det var kraftfullt och sällsamt. Så kände jag det, när jag betraktade hennes ansikte och sedan lät blicken stanna vid den vita tunna böljande hårslingan. Och därför visste jag att jag älskade henne. Vattenfallets namn har jag glömt, liksom henne. Men hemligheterna finns kvar, inristade i barken inne i min hjärna, såsom man ristar två namn i barken på ett stort träd.

…………………………………….

Jag läser just nu Saturnus ringar av Sebald. Den är så inspirerande, jag får lust att skriva som han, låta minnena dyka upp och fogas samman i en lång böljande våg. Om ni inte läst Sebald, så gör det! Börja gärna med Utvandrade och Austerlitz. Sedan får vi läsa de få som återstår. Tyvärr avled han i en trafikolycka.

Old Friend from Far Away – om minnen

Jag har just fått Natalie Goldbergs senaste bok ”Old friend from Far Away” och det är en kursbok, rätt och slätt, i hur man skriver sina memoarer. Med hennes egen metod förstås. Men den kan användas som den är i en kurs. Fast den är ju på engelska förstås. På en sida kan det stå:

Mother

Tell me about your mother’s hands. Go. Ten minutes.   eller

 

At the Edge

Anyone alive has had great suffering, if we are willing to admit it. Can you also notice the great tendernes at its edge? Tell me about it. Go. Ten minutes.

 

Det finns längre kapitel in emellan. Med hennes tankar, coaching och exempel från litteraturen. Jättebra

 foto: Tore Sundström

Övningen Bicycle skakade mig genast. Jag kan nämligen inte cykla, och det har jag många agressioner och svåruthärdliga minnen förknippade med.

Här är övningen: Tell me a memory associated with a bicycle. The spokes, the wheels, the narrow seat. Go for ten.

Om teatern

Jag måste ju berätta om teatern, om premiären och om min exempellösa framgång! Här sopar jag ut jante! Hela föreställningen var lyckad och jag hade så ROLIGT på scenen. Johnny, en teatervän, inledde en filosofisk diskussion med mig om jag verkligen hade tyckt att det var roligt med pjäsen, inte bara intressant. Bara är mitt ord. Men jag tyckte det var roligt, det kändes i hela kroppen. Gudskelov blir det ett par föreställningar till hösten också. – Nu har jag utmanat gudarna (jag är mera rädd för dem än för jantelagen) med min måttlösa hybris. Nu kommer säkert Apollon och tar med sig hela släkten och bankar ned mig i marken. Därnere får jag leva bland skuggorna tills jag lärt min läxa. Det är inte roligt, det är möjligtvis intressant att spela teater. Jag var helt enkelt sämst av alla, att jag inte begrep det. Men NU innan de hunnit rycka ut, så vill jag njuta av segerns sötma en stund till. Pensionat Sensommar – bäst i världen!

Här nedan en dramatisk klimax!

Det är bedrövligt, jag har försummat min blogg

Jag har varit lat – eller vad det nu är jag har varit. Sommaren har kommit och gått. Nästan, för idag är det 21 grader ute. Men bara 15 i vattnet. Jag har läst mycket i sommar, jag har målat flera ikoner. Det som jag inte gjort är att skriva! Men jag hoppas att jag samlat på mig stoff som så småningom kommer att kräva att bli ordsatt! Skurken i dramat är nog följande lilla person:

http://www.facebook.se/kerstin.s.dahlen

Om Vredens änglar och andra gruvligheter

Jag läser boken Vredens änglar av Joyce Carol Oates och funderar som vanligt på vad det är som drar en författar till att ständigt uppsöka ondskan i bok efter bok. Att gå ned i det allra mörkaste mörka. – Jag tror att alla skrivande människor har en speciell sluten hemlig kammare i sitt innersta, där drivkraften till skrivandet finns. Ibland kan kammaren vara hemlig även för den som egentligen förfogar över den. Men det hjälper alltid att glutta litet i dörren. J C Oates har nog aldrig öppnat den helt, och det tror jag är klokt av henne. För oss läsares skull. Författare är alltid bäst, om de är neurotiska, psykotiska, maniska, depressiva, traumatiserade, agressionshämmade… Behöver jag fortsätta? Men just genom att dessa personer har vågat gå före ner för källartrappan, så kan vi läsare kanske också våga oss på några steg neråt. För det blir ju alltid bättre, om ljuset syns mot en mörk, gruvligt mörk, bakgrund. (bilden har jag fått av Tore)

Regnig måndag den 2 november

Måndagsbrev en förmiddag i ösregn den 2 november 2009

Nu har vi på allvar gått långt in i hösten, och de gula blad driver runt genom den milda grå dimman. Denna vackra kontrast finner man överallt manifesterad, antingen det är vid havet eller i skogsdungen. Grått och guld. Och idag dessutom ösregn. Det får passera, för det tvättar klipporna vackert gråa.

Jag får ibland frågan: Varför skriver författare så ofta om sin barndom?  Orhan Pamuk, som fick nobelpriset härom året, fick också ofta denna fråga berättade han i ett TV inslag. Pamuk kände det som om han måste rättfärdiga sig. Det finns ett svar han återkommer till, berättade han, nämligen för att hålla barnet inom sig levande. 

Det är vissa böcker som jag återkommer till. En sådan favoritbok, som jag alltid har nära till hands, är Writer’s block – and how to use it av Victoria Nelson. Denna bok handlar om så mycket mera än skrivblockeringar, detta skrämmande ord. Hon påstår här, att när vi fastnar vår skrivprocess, beror det på att vårt inre barn är uttråkat. Barnet vill alltid leka och ha roligt. När det inre barnet inte är överens med vårt medvetna jag,vårt skrivprojekt, då sätter hon sig på tvären, skriker ”nej”! Jag vill inte, det är tråkigt!” Och då blir det inget skrivet.

En annan av dessa böcker är Clive Matsons bok: Let the crazy child write – finding your own creative writing voice. Clive Matson talar om samma sak som Victoria Nelson; det är det glada galna barnet, the crazy child, inom oss som vill skriva, som vill att vi skall vara hennes språkrör. När vi får kontakt med barnet, då kommer ibland det där tillståndet av flöde, ”flow”, som vi så gärna vill uppleva. Och då händer det:

Barnet inom oss kommer fram och skrattar och klappar i händerna. Hon sätter igång den vuxnas hand; barnets energi flyter igenom nervtrådar och blodkärl ut till fingrarna som börjar röra pennan (eller tangentbordet). Det behöver inte vara roliga saker, men det är saker som barnet vill skall bli sagda. Därför är det mycket viktigt för oss skrivare att våga lämna över ansvaret till barnet, när vi skriver. Vi måste försöka följa i barnets fotspår. Men det gäller att vara snabb för barn är mycket snabba!

                                                                                                             kerstin svea

 

 

 

 

Vem är det inre barnet?

Jag har haft en intressant brevväxling med en väninna och kollega om det som jag har valt att kalla det inre barnet. Det begreppet har blivit slitet, det är jag den första att hålla med om, det är nästan en kliché. Men jag har inte hittat något annat än ”the Crazy Child”.

Jag har skrivit om det inre barnets vara eller icke-vara. Man kan ha invändningar mot termen och mena att barn inte alls alltid vill leka och skoja.

Det konstiga, fast jag  tycker själv inte det är särskilt konstigt, är att jag håller med. Vi som är eller var barn en gång ville kanske inte alls leka och ha kul. Jag själv var t ex ett mycket allvarligt barn, ett barn med ångest för att jag kände mig utsatt och ensam inför vuxenvärlden. Jag ville helst gömma mig undan människor med mina tankar, min skräck och också mina ”numinösa” upplevelser (jag försöker här undvika alla religiöst laddade ord och använder här Jungs uttryck) eller enklare uttryckt mina extaser. Det var tungt att vara barn, aldrig skojigt, lättsamt.

Hur kan jag nu skriva så? Därför att jag menar inte med ”det inre barnet” ett verkligt barn, en levande individ, mig själv eller någon annan som barn. Jag menar med det inre barnet en sorts instans i vårt psyke, vår hjärna, varifrån den omedelbara kreativiteten kommer, den som ger känslan av ”flow”. Jag använder beteckning på jungianskt sätt, på samma sätt som man enligt Jung kan tala om det inre bröllopet, den stora modern, den vise gamla mannen. Det handlar här varken om ens egen biologiska mor eller gamle far utan om instanser eller impulser som finns i den mänskliga mognadsprocessen. Kort sagt, jag menar inte något fysiskt, individuellt barn. Kreativiteten uppstår i hjärnan, naturligtvis, det är väl höger tror jag. Min term för denna drift till kreativitet är det kanske kontroversiella ”inre barnet”. Det handlar här, enligt min åsikt, bara om språkbruk! Man måste hitta ord för att kunna beskriva det som är svårt att beskriva adekvat. Jag för min del använder symboler, så att man kan göra sig en hanterbar bild av dem. Men jag förstår verkligen invändningar mot det.De verkliga barnen vill kanske inte alls leka hela tiden, och dessutom är de barnen, varje indiv id så olika varandra, på miljarder olika sätt.

Det här blev långt och docerande kanske, något som jag inte gillar alls. Men många av de meningsmotsättningar som uppstår handlar för mig bara om olika språkbruk, om semantik. Och om någon vill använda andra ord för den där kreativitetsdriften, den som kan bli stum om den utsätts för tvång, så är det också riktigt. Vi använder våra egna ord.  Och förresten – visst är vi alla åldrar på en och samma gång! Hoprörda som en sockerkaka, som min väninna skrev.Vi är både det inre barnet, den visa gumman, den vilda vargen etc etc . Och de slåss ibland och sover ibland tillsammans i harmoni.

Ännu en måndag – snart

Ännu en måndag, den 9 november 2009 Jag tänkte idag på det här med hinder. Hinder att skriva, att uttycka sig. – Det är som hinderlöpning förstås!! Om man springer riktigt fort, så försvinner väl hindren? Så där ser det ut för mig, men en idrottsman skulle nog inte hålla med mig. – Men kanske ändå det där med att vända blicken mot någonting helt annat, något som sker utanför fönstret, uppe i taket, uppe på himlen… Ett litet djur eller en vid himmel…Då kan man börja röra på fingrarna igen, på ett mera avspänt sätt… Därför att då har man passerat den där gränsen som Kritikern har satt upp. Den ser faktiskt värre ut än vad det är. En dikt av Leonard Cohen, som jag tycker passar.

WISH ME LUCK

a fresh spiderweb

billowing

like a spinnaker

across the open window

and here he is

the little master

sailing by

on a thread of milk

wish me luck

admiral

I haven’t finished anything

in a long time